Att åka kollektivt

Imorse lyxade jag till det med buss till jobbet. Gillar att åka buss. Är lite mysigt sådär. Men, det finns några saker som jag gillar mindre.

-Fjortisar som sitter och skriker och skrålar. När man åker buss ska man vara tyst. Så är det bara. Man väntar i tystnad på sin hållplats där man kliver av och då kan man börja leva om.

-Hår. Det går ju inte att undgå att stirra in i håret på personen som sitter framför en. Alla äckliga hårstrån som tränger upp ur huvudet. Extra vidrigt är det när man råkar sätta sig bakom en person med supersmutsigt och mjälligt hår. Blä. Som jag tidigare sagt; kroppen är ett enda stort äckligt organ.

-När man sitter alldeles för långt ifrån "plingknappen". Detta får mig att känna en konstant stress och nervositet under hela bussresan. "Kommer någon annan att trycka?" "Ska jag behöva sträcka mig över personen bredvid och inkräkta på dens personliga sfär bara för att komma åt knappen?" Nej det går ju inte för sig. Håller tummarna att någon annan ska av samtidigt och det är det ju ändå oftast någon som ska. Men man vet ju aldrig säkert...

-En annan jobbig grej är ju om busschauffören missar att stanna när man ska av. Aldrig att jag skulle börja skrika STOPP! STANNA! Så kärringaktig är jag som tur var inte ännu. Dock har jag (en gång och aldrig mer) tagit första steget till en liten konversation med en tant i väntan på bussen. Det var något i stil med "Visst är det kallt idag?" Hann inte hejda mig innan det flög ut ur munnen på mig. Sådant där kärringsnack sysslar ju inte jag med. Första och sista gången som sagt var.

Nu - Dra in lite stålars!